Ringar på vattnet 

Min första tanke med årets festival var: upp på barrikaderna! Att visa scenkonst som ropar eller bättre: med tydlighet visar att det kommer samhället tillgodo. Nyttan!  

Vi ser en skrämmande och snabb utveckling i Europa nu, också vad gäller kultur. Den fria scenkonsten är under press, ekonomiskt och politiskt. I Norge är scenkonstnärerna den gruppen konstnärer där minst människor känner att deras yttrandefrihet är skyddad, enligt en undersökning av Fritt Ord. Trakasserier och förlöjligande får oss emellanåt att tystna i offentligheten. 

 Det är fort gjort att gå i en av alla fällor och skulle bevisa sitt existensberättigande som konstnär.  

 Men: att försvara konsten och för konstens egen skull, görs genom det dagliga virket. Genom att framhärda påminner vi om konsten och konstnärernas existens och dess naturliga plats i samhällsekologin. Att visa variationerna av vår samtid som inte låter sig fångas i medias och makthavarnas tvångströjor. Eller ger vila, tröst och glädje till ett slitet sinn en vanlig onsdag kväll. Detta går långt bortanför visor om redogörelse, psalmer om uppnådda mål och den eviga svanesången om kronor och ören.  

 Grenland Friteater fyller 50 år i år! Traditionen med att husa scenkonstnärer på Friteatret är lika lång. Till oss kommer skapande med sitt hjärta i handen för att söka groplats för det. Vi gör så gott vi kan för att vara till hjälp under förlossningen och känner oss rika som får bevittna den och sedan bringa det som kommer ut, till folket.   

Vinterscenen samlar och visar ett knippe av dem vi mött på vår väg och som vi menar det kommer att ljuda ringverkningar efter, i lång tid framöver. 

Anette Röde Hagnell 

Foto: Hans Petter Eliassen, fra Karawane Labyrint